Jag har funderat på en grej. De här "depressionerna" som jag har då och då (skulle kanske snarare kalla det svackor, tillfällig sinnesförvirring eller något i den stilen), är de befogade? Jag kan vara så himla nere att jag börjar förgifta mig själv med onda tankar, men alltid lyckas jag (oftast med hjälp av en dos självinsikt och verklighetsuppfattning som, ja, självklart, kommer någonstans utifrån) ta mig upp och ut igen. Det är inget problem i sig, jag vill inte vara deprimerad och mår naturligtvis bättre av att att lösa upp "knutarna". När jag kommit till sans inser jag att mitt liv inte är så himla värdelöst som jag inbillat mig under de 20min-2timmar (mer eller mindre) som jag ägnat åt deprimerande tankar om allt och alla. "Mitt liv är egentligen ganska underbart!?"

En faktor som bidrar, kanske till största delen, till att jag då och då känner som jag gör är den ångest jag har när jag tänker på saker jag måste göra. Att strunta i dem och där med göra dåligt ifrån mej, får mig bara att må ännu sämre. Så någonstans i "mitten", dvs. mer åt "strunta-i-hållet" än åt "bara-göra-hållet", så kommer jag under fund med att jag bara måste göra det jag tror att jag måste göra, men kan till min fasa inte lägga ner det arbete, hjärta och själ, som behövs/krävs. Jag orkar inte, jag orkar helt enkelt inte. Mitt liv, det jag gör verkar ibland bara så otroligt meningslöst och jag behöver stimulans. Hur bär jag mig åt för att finna något som åtminstone för stunden kan roa och stimulera mina alltid lika negativa tankar - dvs. om att jag är alldeles ensam osv. ?

(Ja, jag tror bestämt att den här meningen började som en fråga ja...)

Jag vet inte, driver omkring hemma mest, kan inte ens komma mig för att gå ut och driva omkring istället och kanske på det viset skaffa mig lite kondition på samma gång som den friska luften kanske får mitt dunkla sinne att klarna. Jag vet inte heller hur länge det här är hållbart, men vad som är positivt med det hela är väl att jag (antagligen) har kommit till insikt om att något måste göras, innan jag kväver mig själv med obefogade, negativa och kanske t.o.m destruktiva tankar. Även om jag har "issues", och då ganska "bigga" sådana, så klarar jag av det/dem och känner att problemet/problemen ligger någon annanstans...

Seriöst, jag kanske verkar löjlig, olik mig själv eller bara dum just nu, men det är sant och det känndes så jävla bra att bara få det ur mig på något sätt. Och, I swear to God, jag ska f*anemej göra något åt det här!

(Kategori var svårt att välja. Depressioner går bort direkt, sen är det inte bara negativt eller positivt, och klockan är knappt nio än så inget nattliv här inte...bara rent allmänt liksom.)