Det här med självömkan, att tycka synd om sig själv... När är sådant befogat, och hur vet man i så fall det?

Jag har ångest, och jag är skitledsen. Det är fanemig inte rättvist någonstans. Och det värsta är att det är mitt fel, eller alltid lyckas bli det på ett eller annat sätt i slutändan. Helt otroligt, ett riktigt jävla fenomen!

Jag är, i detta nu, arg, trött, ledsen, besviken på mig själv och mitt sätt att ta tag i mitt liv, besviken på min apatism, min handlingsförlamning och min oförmåga att "köra på som vanligt" (eller är det sista kanske snarare "ovilja"?).

Jag..

Nej, vi får ta det en annan dag. Det enda jag vet är att jag måste "öppna mig", för det funkar inte med "självkontroll", att vara sin egen bästa psykolog och allt annat tjafs som ska "funka" när man är på det här viset, dvs. trött och allmänt nedstämd. 

 Jag måste få bort det här!

Jag är långt ifrån "swamped". Ändå borde jag försöka ta mig samman och "göra" något...

Men jag orkar inte nuuuu juuuh! Jag har tråkigt. Samtidigt som jag faktiskt vill få nåt gjort så vill jag också bara dega framför teven. Visst är det tufft med dilemman av detta slag?

...så är det även denna gång ute med mig.

Ingen trevlig känsla sådär, klockan halv elva, tisdagskvällen innan onsdagens fysikprov. Frusen är man - både inuti och utanpå. Ytterst ute börjar jag också så smått ana trötthetstecken, främst kring ögonen. Det är liksom en konstant och ihärdig trötthet mer än något tillfälligt som bara kommer över en då man behöver gå och lägga sig eller då man har lågt blodsocker.

Imorgon ska jag försöka gå upp kl.5 Okristligt tidigt med andra ord. Jag vet inte när ja ska göra något åt min sömn. Får väl ta det lite pö om pö, och samtidigt försöka att inte drömma så mycket under dagarna.

Fokus!

Mary Poppins den 6/2-09, kl.19.00 I'll be there, rad 14!

...men jag tänker banne mig kolla på Bonde-fru-bröllopet ändå!

Så det så! ;)

Jag har ångest. Sitter av någon anledning och kollar på Rachel Ray, ni vet den där Opera-wannabe-tjejen som pratar om mode, kost och bantning osv.

 Jag sitter alltså här och tittar och hela tiden skåpäter jag som aldrig förr. På tv:n har det precis "bakats" pizza: en stor svamphatt som botten, därefter gojsade hon på någon slags paprikapuré och till sist la hon på två stora bitar mozzarellaost. Det såg ganska läbbigt ut, men publiken applåderade högljutt av någon anledning.. Extremt konstigt. Men jag vet något som är ännu konstigare. 

Bara av att titta på programmet med dess inslag om kost m.m så blev jag peppad att sluta skåpäta, men samtidigt gick jag hela tiden ut i köket "to have a little snack". Jag är hopplös. I och för sig går jag inte upp i vikt av det (peppar-peppar x1000), men det är ju så otroligt dumt att gå och proppa i sig på det viset. Vem sjutton har lärt mig det liksom? Knappast någon i min familj - jag har snarare lärt min lillasyster..

 Många jag känner gör på samma sätt. Grejen verkar dock vara ganska så "oprovocerad". Hela tiden håller jag själv dock på med att ge "råd" som "drick ett glas vatten så försvinner suget", men jag kan inte applicera det på mig själv.

 Jag har nu varit hemma i 1h15min, och under den här tiden har jag lyckats proppa i mig följande: x antal rån, typ fem kolor, två koppar te, ett glas kräm och en arraksboll - är dock fortfarande inne på min andra kopp te.

Säg, är det inte otroligt? Jag har varit ute i köket hela tiden, sökt av lägenheten på godisgömmor osv - med arraksbollen som resultat ;) - och jag har smekt skafferiets innehåll med blicken flera, flera gånger. Jag fattar inte varför jag inte kan lägga av...

 Idag har det varit ganska extremt, men det är verkligen otrolig dumt. Jag måste lägga av och ta och göra någon konstruktivt istället. Shisses vad kissenödig jag ääär!

Du är orättvis, grymma värld! Så otroligt orättvis.

Jag finner inga ord!

Jag är såååå ledsen, jag vill bara inte mer nu.
Att man bara kan vara så otroligt misslyckad. Fred är tydligen inte min grej. Skicka inte mig som sändebud för att lösa någon konflikt - jag kommer bara göra det värre.

Älskling, varför tar du sån tid? Har någon stulit din vita springare? Skynda dig hit och rädda mig från draken jag själv skapat. Jag är så rädd! :(

Det är helt otroligt. Mitt liv känns drägligt!

Jag har massor att göra - som vanligt - men det gör egentligen ingenting. Inte så länge jag har honom. Min mosh. Min alldeles egna! Varken någon eller något kan komma åt mig. <3

Jag är fri att älska och älskas. 

Men, jag är rädd för ensamheten...