Jag har nu suttit med mekaniklabrapporten i nästan tre timmar. Jag har gjort klart två av fyra laborationer, och visst känns det bra, men det skulle kännas tusentals gånger bättre om jag blev helt helt klar innan, låt oss säga sju ikväll..

Tror någon på jag klarar det?!

Shisses, det borde jag verkligen klara av egentligen. Men, samtidigt är de de två tyngsta labbarna kvar, och sammanfattning, slutsats och formelsamling utöver dem... Det är i och för sig gjort på en handvändning om man jämför med själva labbarna. Åh, näe, nu ska jag inte sitta här och babbla mer. Jag vill kunna se på House ikväll med gott samvete, kunna komma igång med min tio sidor långa, ickepåbörjade c-essay som ska vara inne på söndag, samt plugga biologi inför mitt prov på måndag..

 Det här kommer att spricka snart, men jag försöker hålla mig flytande. Gud så svårt det är dock - framför mig har världens gulligaste kissemiss kidnappat min stol, och nu ligger han och TVÄTTAR sig! Ååååååh!

Jag känner mig orättvist behandlad. Jag lever i en enda stor soppa av "ursäkter", undanflykter. Det är möjligt att min tolkning är en feltolkning, men så anser jag också att om man verkligen kan och faktiskt säger sig "vilja " något samt är tillräckligt intelligent för att inse att "det här håller faktiskt inte" så bör man lägga ner dumheterna och börja vara ärlig.

 Jag är uppriktigt sagt trött på det, för att inte säga att jag inte orkar med det längre. Det är såååå orättvist att man själv måste "rättfärdiga" sitt handlande i alla möjliga situationer, medan andra slipper undan som ingenting. 

 Jag har all rätt att vara ledsen, jag önskar bara att jag inte var det. När man börjar vara på jakt efter hämnd så brukar saker gå snett, och jag kan inte göra så mycket annat än att be till den allsmäktige om att han ger mig styrka att lägga bort hatet och skänka mig lite lugn och ro - och samtidigt vore det minst sagt oerhört skönt om han fick till det med lite rättvisa och "livslust"...

Det behövdes inte mer. Inte heller mindre. Jag ger upp och lägger mig i lä ett tag. Jag är sårad, träffad mitt i bröstet med en kulspruta. Jag orkar inte resa mig, kylan har greppat tag i mig och nu är jag fast.

Om en timme ska jag sitta i bilen på väg mot Vårgårda bokhandel. Det är reastart och jag står redan och "flåsar", väntar på att får "kasta mig in". Vad som är så förtrollande med bokrea vet jag inte. Det roar mig, och, man kan minst sagt säga att jag behöver uppmuntran just nu. 

Extremt melodramatisk. Det blir så..

Jag hatar att behöva förklara mig själv. Ena stunden får man höra att man är en idiot som inte gör något annat än att hållla på och förklara sig, att folk rent av tycker att man är pinsam - jag skojar inte nu, utan det är helt sant.

 Andra stunden har du inte tillstånd till att göra något över huvud taget utan måste förklara varenda stavelse. Alltsammans är fruktansvärt irriterande, jag blir så arg att jag vill hälla ut min kopp med te över hela datorn. 10 000kr, så dyr är min ilska just nu, och vad jag vill bota den med är förtvivlan. Det verkar ju, ehm, friskt?

Folk förstår inte, och det hatar jag dem för. Skärp er för helvete, jag vill få er att försvinna ut i rymden med luftballonger!

Du är orättvis, grymma värld! Så otroligt orättvis.

Jag finner inga ord!

Jag är såååå ledsen, jag vill bara inte mer nu.
Att man bara kan vara så otroligt misslyckad. Fred är tydligen inte min grej. Skicka inte mig som sändebud för att lösa någon konflikt - jag kommer bara göra det värre.

Älskling, varför tar du sån tid? Har någon stulit din vita springare? Skynda dig hit och rädda mig från draken jag själv skapat. Jag är så rädd! :(

Juust shoot me...

Jag vill försvinna!

Jag är patetisk. Jag hatar mig själv. Och jag skäms.

Det liksom bara känns som att om man nu vill, så gör man allt för att få igenom det, för att klara det. Alltså, om man verkligen, verkligen vill. Annars vill man inte.

Jag orkar inte. God jävla natt.

Imorgon är en annan dag. Just nu är jag dock ganska skeptisk till att det ska kännas annorlunda om 30min mot hur det känns nu...