Fy sjutton. Det är så man mår illa och vill gråta. Jag tycker det är sååå otroligt sjukt. Gång efter gång, varje dag läser man om stackars kvinnor och flickor som utnyttjats, misshandlats och våldtagits (ibland till och med mördats på kuppen) av allt ifrån unga killar till gamla gubbstruttar. Det är ju för fan helt sjukt att det bara får vara så här, att inget händer! Jag blir så jävla förbannad på det, på orättvisan och sveket från samhället - vad annat ska man kalla det? Uppenbarligen har vi för mild bestraffning för brott av den här typen! Det borde inte få vara så här, det borde inte vara så här! Tragiskt nog är det i allra högsta grad "aktuellt"...

 Ska berusning eller något så löjligt som klädsel rättfärdiga en våldtäkt? Och vem bedömer i så fall vad som är "utmanande" - killar kan väl tända på allt från string till cat-suits?

 Ska det vara tillåtet att behandla kvinnor som skit bara för att man "kan"? Det får vara nog nu. Orättvisa är fanemej det värsta jag vet! Dags för självförsvarsutbildning i skolan, dags för att ta tag i det här! Det är så löjligt att jag ska behöva låssasprata med mig själv i mobilen när jag är ute och går, ensam, på kvällen - att jag ens ska behöva vara rädd! Det är löjligt att man ska vara tvungen att ta till ytterligheter som just självförsvar, men så länge den där jävla reptilhjärnan inte utvecklas så finns det ju ingen annan utväg! Kan vi inte bara sätta in ett jävla chip i skallen på dem?

Det här har utan tvivel varit en av de värsta dagarna i mitt liv.. Utan tvivel! Vad kallas det när man mist livsglädjen? Det är i vilket fall där jag befinner mig nu, i det tillståndet.. Det kan inte vara bra det här alltså!

Jag är hemsk, värre än det värsta avskum som någonsin vandrat på denna jord. Jag är värre än Kejsar Nero och Bush, för jag är en bedragare.

 Dessutom lyssnar jag på Beyoncé (och kan stava hennes namn). 

Det är svårt att förklara vari hemskheten ligger, vad jag gjort. Det är ännu svårare att fixa och ordna upp allt igen för, när ingen längre litar på en så blir det en omöjlig uppgift - ingen vill tro att man kan eller ens vill. Åh, jag känner mig rutten!

 Ständig oärlighet har förföljt mig, jag har förtärt lögner och druckit mig otörstig på svek. Jag är ett avskum och värre ändå. Jag är giftgenen som styr mitokondrien att producera vitt, fränt slem med vilket blommor förgiftar predatorer då de smälter den. Lågt!

Visst är det korkat vad man är dum ibland? Som igår kväll t.ex

Det hade varit en extremt långlånglång dag och när Jacob och jag till slut kom hem till Herrljunga (jag led av sviterna efter en 35minuter lång depression som uppkommit då vi råkat panga en självmordsbenägen hare utanför Remmenedal - now it only lives in my heart!) så skulle jag börja packa. Klockan var midnatt och två timmare senare skulle vi åka till Ljung för att njuta av en läxig (se tråkig) helg.

 Jag var lite stressad och tror minsann att jag lyfte upp anteckningarna från fysiken som jag skulle behöva för att kunna skriva klart mina labrapporter tre gånger. Det slutade naturligtvis med att jag glömde att jag behövde dem OTROLIGT mycket - helgen är liksom vigd åt att göra klart rapporterna och har så varit i drygt en vecka - och lämnade kvar dem i högen med läxor jag inte orkade ta med mig, på golvet i mitt rum. SMART!

 Så, det var bara att ta tåget hem och hämta dem vid typ halv tre idag. Himla tur att tågen går så ofta även på helgen mellan Herrljunga och Ljung  - creds till Västtrafik för det, ris till samma mottagare: SÄTT IN FLER TÅG PÅ HELGKVÄLLARNA, hur skjutton ska man annars kunna ta sig från denna håla till någon större stad och tillbaka? Svara på det om ni kan, morons!

Dags att återgå till den otroligt deprimerande fysiklabrapporten (och börja nu för guds skull inte tjata på mig att "lab" stavas med två b:n. Jag menar, det är väl en förkortning av laboration och det har ett b. Ska du stava foto med två t:n då också eller?) 

Dödens kväll ligger framför mig.. Inte ett ont anande. Resten av veckan kommer uppkallas efter denna dag och heta dödens vecka, och nästa vecka kommer uppföljaren. Jag vandrar sida vid sida med Jesus i denna svåra tid. Inte för att jag troligtvis någonsin skulle kunna förstå hans lidande fullt ut, men för att vara ärlig känns det inte så långt borta.

 Bara ingen fan nu tror att jag tänker offra mig för allas synder. Skyll er själva!

...och ikväll kommer jag somna med boken i näsan, med text rinnandes ut genom öronen och tomma ögonhålor. Picture me like that, a hell of a nightmare!

Peas (gröna små) out...

Det här med självömkan, att tycka synd om sig själv... När är sådant befogat, och hur vet man i så fall det?

Jag har ångest, och jag är skitledsen. Det är fanemig inte rättvist någonstans. Och det värsta är att det är mitt fel, eller alltid lyckas bli det på ett eller annat sätt i slutändan. Helt otroligt, ett riktigt jävla fenomen!

Jag är, i detta nu, arg, trött, ledsen, besviken på mig själv och mitt sätt att ta tag i mitt liv, besviken på min apatism, min handlingsförlamning och min oförmåga att "köra på som vanligt" (eller är det sista kanske snarare "ovilja"?).

Jag..

Nej, vi får ta det en annan dag. Det enda jag vet är att jag måste "öppna mig", för det funkar inte med "självkontroll", att vara sin egen bästa psykolog och allt annat tjafs som ska "funka" när man är på det här viset, dvs. trött och allmänt nedstämd. 

 Jag måste få bort det här!