Jacob och jag vandrar in på en av matvarubutikerna här i vår lilla by. Jag får ångest då jag ska välja en dricka - "Festis eller Mer, that is the question"-situation. Jacob kommer med argumentet:
Det är ju mer (!) i en festis ;)

 Jag skrattade ihjäl mig typ... Extremt lättroad :)

Ny favoritefterrätt: Glass, banan samt chokladsås (gudomlig, hemgjord sådan) i varm/kall kombination!

Inatt bär det av till Paris. Inför detta är det många mycket blandade känslor (ursäkta om jag misshandlar språket lite). Jag vill åka, och samtidigt inte utsättas för att sakna - den värsta av känslor!

 Varje gång jag tänker på att det faktiskt är sant att jag inom några timmar kommer stå på Kunskapskällans stora parkering och vänta på att åka till Landvetter, så riktigt ilar det i mig och en stor dos adrenalin pumpas ut i kroppen. Jag känner mig stirrig. Det sista packandet är snart färdigt, mitt hår har genomgått en uppfräschning och nu är det snart dags att gå och lägga sig - som om jag kommer kunna somna!!!

 Jacob, älskling, jag kommer sakna dig otroligt mycket. Men det dröjer inte länge förrän jag är tillbaka, och om en vecka vid den här tiden så är jag samma gamla Emilie igen (jag är lite utom mig just nu), som sitter och våndas över att det alldeles för snart är dags för en ny skolvecka. Brr! För att vara ärlig våndas jag redan nu - likt saknad är även denna en inte allt för underbar känsla!

Peas (gröna små) out! Jag ska prata mycket franska, prova snigel och äkta baguette och inte, INTE hoppa ner från Eiffeltornet. ETA at LandvetterAirport is 23.45, friday. 

Bonne nuit et au revoir! 

Jag är inte riktigt redo än.

Dagens visdomsord:

Lägg inte en hög med galjar i en låda - det kommer ta dig låååång tid att "få loss" dem från varandra igen. Galjar ska hängas!

Jag kommer inte upp ur min grop. Det lönar sig inte att gräva så djupt att man blir som ett med marken.

Dödens kväll ligger framför mig.. Inte ett ont anande. Resten av veckan kommer uppkallas efter denna dag och heta dödens vecka, och nästa vecka kommer uppföljaren. Jag vandrar sida vid sida med Jesus i denna svåra tid. Inte för att jag troligtvis någonsin skulle kunna förstå hans lidande fullt ut, men för att vara ärlig känns det inte så långt borta.

 Bara ingen fan nu tror att jag tänker offra mig för allas synder. Skyll er själva!

Försöker räkna ut hur många människor som denna vecka kommer ha lust att döda mig.. Med mig själv inräknat, är jag än så länge uppe i 8. Trevliga siffror!

 Nu ska jag, efter x antal timmars projektarbete-arbete ägna mig åt biologi. Imorgon får vi nog reda på hur det gick på religionsprovet, eventuellt även biologin. Spänd av förväntan. 

Skönt att den här jävla pa:n är klar snart. Jag håller på att gå under!

Förresten, idag ritade jag den finaste krokoliven som finns :)

Jag har verkligen inte gjort något vettigt idag.. Sedan jag kom hem vid fyratiden har jag bara spelat diablo och kollat på tv-avsnitt. Kanske var det mig välförtjänt med lite lugn, lite vila. Jag hoppas någonstans att jag bara slipper dras med dåligt samvete nu också, som körsbär på grädden, på moset. 

Sitter och jobbar med projektarbetet för fullt. Imorgon/senast onsdag morgon ska jag ha skrivit totalt fem sidor. Jag är mer än halvvägs, men det känns lååååångt borta just nu. Jag känner inte för att arbeta ihjäl mig, men samtidigt vill jag ha det där betyget så oerhört gärna - det är vad som driver mig, det enda som driver mig över huvud taget.

 Man kan ju tycka att jag under den här veckan borde passa på med att göra läxor som släpar efter i andra ämnen. Men, herregud, kan man verkligen vänta sig det? Jag är överarbetad, jag är askgrå i ansiktet, påsarna under ögonen börjar bli så stora att en känguruunge med lätthet får plats i var och en av dem.

 Samtidigt, hur skönt vore det inte att få något färdigt? Som i så många andra situationer i livet infinner sig harmoni och lugn efter att man bara "gjort det"! ;) Sannerligen...