Fy sjutton. Det är så man mår illa och vill gråta. Jag tycker det är sååå otroligt sjukt. Gång efter gång, varje dag läser man om stackars kvinnor och flickor som utnyttjats, misshandlats och våldtagits (ibland till och med mördats på kuppen) av allt ifrån unga killar till gamla gubbstruttar. Det är ju för fan helt sjukt att det bara får vara så här, att inget händer! Jag blir så jävla förbannad på det, på orättvisan och sveket från samhället - vad annat ska man kalla det? Uppenbarligen har vi för mild bestraffning för brott av den här typen! Det borde inte få vara så här, det borde inte vara så här! Tragiskt nog är det i allra högsta grad "aktuellt"...

 Ska berusning eller något så löjligt som klädsel rättfärdiga en våldtäkt? Och vem bedömer i så fall vad som är "utmanande" - killar kan väl tända på allt från string till cat-suits?

 Ska det vara tillåtet att behandla kvinnor som skit bara för att man "kan"? Det får vara nog nu. Orättvisa är fanemej det värsta jag vet! Dags för självförsvarsutbildning i skolan, dags för att ta tag i det här! Det är så löjligt att jag ska behöva låssasprata med mig själv i mobilen när jag är ute och går, ensam, på kvällen - att jag ens ska behöva vara rädd! Det är löjligt att man ska vara tvungen att ta till ytterligheter som just självförsvar, men så länge den där jävla reptilhjärnan inte utvecklas så finns det ju ingen annan utväg! Kan vi inte bara sätta in ett jävla chip i skallen på dem?

Då var det dags att ta tag i sig själv då.

 C-essay, bättre självförtroende, ökad självkänsla, nya utmaningar: Here I come!

Har nu äntligen skickat in mina fysiklaborationsrapporter.. Det känns bra, men samtidigt är jag helt slut av allt knåpande. Det har tagit närmre 40h arbete att färdigställa dem... I vilket fall, nu är jag klar och kan börja fokusera på annat. Woho :(

 Inatt hade jag något av ett breakdown. Det var jobbigt. Det värsta med att ha mer att göra än vad man klarar av är att man plötsligt kan komma till insikt att det är så HÄÄÄÄÄÄÄÄR mycket x10^20 att göra, och att då känna hur adrenalinet börjar flöda i kroppen. Det är bara till att falla ihop i en liten hög och saktna låta det passera. Sakta sakta. Idag mår jag bättre, men jag fasar inför nästa gång det ska drabba mig. Jag bara väntar.

 Förut idag var jag på prov-make inför studentbalen, så jag har varit jätte-jättefin hela kvällen nu - minst sagt upplyftande. Det är bara att stålsätta sig nu och verkligen ta tag i engelska C-uppsatsen. 

Woooosh, adrenalin, jag är nere på botten igen..

Jag har nu suttit med mekaniklabrapporten i nästan tre timmar. Jag har gjort klart två av fyra laborationer, och visst känns det bra, men det skulle kännas tusentals gånger bättre om jag blev helt helt klar innan, låt oss säga sju ikväll..

Tror någon på jag klarar det?!

Shisses, det borde jag verkligen klara av egentligen. Men, samtidigt är de de två tyngsta labbarna kvar, och sammanfattning, slutsats och formelsamling utöver dem... Det är i och för sig gjort på en handvändning om man jämför med själva labbarna. Åh, näe, nu ska jag inte sitta här och babbla mer. Jag vill kunna se på House ikväll med gott samvete, kunna komma igång med min tio sidor långa, ickepåbörjade c-essay som ska vara inne på söndag, samt plugga biologi inför mitt prov på måndag..

 Det här kommer att spricka snart, men jag försöker hålla mig flytande. Gud så svårt det är dock - framför mig har världens gulligaste kissemiss kidnappat min stol, och nu ligger han och TVÄTTAR sig! Ååååååh!

Det här har utan tvivel varit en av de värsta dagarna i mitt liv.. Utan tvivel! Vad kallas det när man mist livsglädjen? Det är i vilket fall där jag befinner mig nu, i det tillståndet.. Det kan inte vara bra det här alltså!

Jag är hemsk, värre än det värsta avskum som någonsin vandrat på denna jord. Jag är värre än Kejsar Nero och Bush, för jag är en bedragare.

 Dessutom lyssnar jag på Beyoncé (och kan stava hennes namn). 

Det är svårt att förklara vari hemskheten ligger, vad jag gjort. Det är ännu svårare att fixa och ordna upp allt igen för, när ingen längre litar på en så blir det en omöjlig uppgift - ingen vill tro att man kan eller ens vill. Åh, jag känner mig rutten!

 Ständig oärlighet har förföljt mig, jag har förtärt lögner och druckit mig otörstig på svek. Jag är ett avskum och värre ändå. Jag är giftgenen som styr mitokondrien att producera vitt, fränt slem med vilket blommor förgiftar predatorer då de smälter den. Lågt!

Visst är det korkat vad man är dum ibland? Som igår kväll t.ex

Det hade varit en extremt långlånglång dag och när Jacob och jag till slut kom hem till Herrljunga (jag led av sviterna efter en 35minuter lång depression som uppkommit då vi råkat panga en självmordsbenägen hare utanför Remmenedal - now it only lives in my heart!) så skulle jag börja packa. Klockan var midnatt och två timmare senare skulle vi åka till Ljung för att njuta av en läxig (se tråkig) helg.

 Jag var lite stressad och tror minsann att jag lyfte upp anteckningarna från fysiken som jag skulle behöva för att kunna skriva klart mina labrapporter tre gånger. Det slutade naturligtvis med att jag glömde att jag behövde dem OTROLIGT mycket - helgen är liksom vigd åt att göra klart rapporterna och har så varit i drygt en vecka - och lämnade kvar dem i högen med läxor jag inte orkade ta med mig, på golvet i mitt rum. SMART!

 Så, det var bara att ta tåget hem och hämta dem vid typ halv tre idag. Himla tur att tågen går så ofta även på helgen mellan Herrljunga och Ljung  - creds till Västtrafik för det, ris till samma mottagare: SÄTT IN FLER TÅG PÅ HELGKVÄLLARNA, hur skjutton ska man annars kunna ta sig från denna håla till någon större stad och tillbaka? Svara på det om ni kan, morons!

Dags att återgå till den otroligt deprimerande fysiklabrapporten (och börja nu för guds skull inte tjata på mig att "lab" stavas med två b:n. Jag menar, det är väl en förkortning av laboration och det har ett b. Ska du stava foto med två t:n då också eller?) 

Dags att berätta lite om hur underbart det var i Paris. Det är verkligen en fantastisk stad, helt underbar - mestadels. Jag avskydde att gå omkring i "vårt" område på kvällen, samt att känna stanken nere i tunnelbanegångarna. Vad som dock var ganska intressant var att den första doft som slog emot en när man kom ut ifrån flygplanet var oerhört god och söt - det luktade banne mig parfym överallt, främst på de ställen där man förväntade sig det minst, typ "inuti" Triumfbågen.

 Vädret var lite disigt men superfint på det hela taget. De små caféerna och mysiga restaurangerna - alla med kypare som spelade på franska stereotyper, dvs. hette Jean-Luc m.m och var utklädda till pantomimer - var bara super(+fr. accent)! Ah :)

 Nej, seriöst, det var riktigt häftigt. Jag vet inte hur många WAOUW (i stil med det som Julia Roberts yttrar då hon i Pretty Woman för första gången kommer in på the Regent Beverly Wilshire) jag yttrade under resans gång, men jag är ganska säker på att det första yttrades vid Triumfbågen. Det var verkligen fantastiskt vackert att se hur den bara strålade i eftermiddagssolen - det första man såg när man kom upp ur de underjordiska gångarna och, faktiskt det första man såg av Paris över huvud taget gjorde minst sagt stort (!) intryck. Ännu coolare var det att se Eiffeltornet från Triumfbågen. Tufft som 17.

Nu måste jag sätta igång med pluggandet igen - snart börjar ju House. Eventuellt mer Paris framöver, det är så himla mycket just nu bara..