Med raspig hals och lätt huvudvärksliknande tryck för pannan vågar jag påstå att jag är smått förkyld. Dessutom är jag lite trött och längtar efter att snuffsa. Jacob blir hemma en dag till, minst. Stackars honom, min knoshing.

Ska beställa kläder.. 

Borde jobba med franskan.

Borde göra klart CAE.

Borde börja tänka på engelska.

Borde påbörja min text om Catullus.

Borde göra något åt min hals.

Borde övningsköra.

Borde sova...

Borde troligtvis göra ännu mer än det som nu nämnts. Om jag åtminstone hade kommit igenom den här listan (framför allt läxdelen), så skulle jag vara liite lyckligare. Den sunda oron inför morgondagens translation test skulle dock finnas kvar.

Jag känner mig som en groda - de ljud som kommer ur min mun liknar kväkanden, så hes som jag är nu..

Jag hatar att behöva förklara mig själv. Ena stunden får man höra att man är en idiot som inte gör något annat än att hållla på och förklara sig, att folk rent av tycker att man är pinsam - jag skojar inte nu, utan det är helt sant.

 Andra stunden har du inte tillstånd till att göra något över huvud taget utan måste förklara varenda stavelse. Alltsammans är fruktansvärt irriterande, jag blir så arg att jag vill hälla ut min kopp med te över hela datorn. 10 000kr, så dyr är min ilska just nu, och vad jag vill bota den med är förtvivlan. Det verkar ju, ehm, friskt?

Folk förstår inte, och det hatar jag dem för. Skärp er för helvete, jag vill få er att försvinna ut i rymden med luftballonger!

Idag är det fyra månader till studenten... ... ... ... ...

Jag går under, tiden räcker inte till! Men förjävla underbart ska det bli, det är ett som är säkert! :)

Sen blir det ett år till på Kunskapskällan ;)

Två år och en månad idag älskling <3 Det hade jag aaaldrig vågat tro för två år sen, hur evinnerligt jag än må ha hoppats. Jag är en riktig "turtjej" :)

 Underbara du och jag! Jag älskar oss!

Jag saknar vårt rum på Scandic för en månad sen och även rummet på Mornington för ett år och en månad sedan. Jag saknar tiden på Naxos och dagarna i Varberg. Jag saknar att ligga och mysa med dig framför urusla tvprogram..

Jag saknar dig, min sjukling! Du måste bli frisk fort så att vi kan kramas snart igen! Du måste komma hit på torsdag om du kan.. <3

Livet i övrigt:

Idag har jag (som vanligt) mycket att göra. Det är (som vanligt) hopplöst. Men (som vanligt) så vet jag ju att det kommer bli som det blir i vilket fall, och att jag kommer klara mig igenom det.. Jag MÅSTE!

Tack för ditt stöd kompis - det värmde (som alltid)!

Ah, vad skönt. Jag har lättat mitt samvete och känner mig avsevärt "lättare". Det är så onödigt att gå omkring och bära på saker, precis som de säger. Jacob bland annat. Han har blivit så duktig på att gå och lägga sig tidigt (dvs. senast 23.00-23-15), jag måste säga att jag är stolt! Han kan varva ner två timmar innan jag börjar tänka tanken på att göra det, alltsammans tack vare att han tar tag i saker. Det är allt bra orättvist..

 Jag är ledsen, gott folk, för att jag är "lat". Jag har en mängd personer att be om ursäkt för att jag inte gör det jag ska eller hör av mig när det sig bör. Tyvärr är det dock så att lilla jag håller på att gå in i väggen. Det är inte särskilt trevligt, jag skulle gärna göra något åt det men det är liksom just det som är grejen - jag kan inte eftersom att jag inte har tid, och jag har inte tid eftersom att jag har för mycket att göra och för många bollar i luften. Så här har det varit en längre tid nu, och det är minst sagt asjobbigt!

 Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, det är frustrerande nog att som nummer tre i ledet höra från exempelvis lärare att de tycker att man "ser trött ut"!Inte för att det inte stämmer, jag ÄR trött och jag mår inte särskilt bra. Men jag kämpar på, trots att det bästa skulle vara om jag helt enkelt gick i ide en vecka. Inte ens på kommande lov kan jag ta tillräckligt med tid till att slappa. Det finns inte på kartan just nu, jag är svintrött på allt efter termin nummer fem, och nu när jag befinner mig på upploppet så börjar mjölksyran bombardera varenda muskel i hela kroppen (minns att exempelvis hjärtat och tungan är muskler)... Det är med andra ord ganska jobbigt just nu, och om omvärlden bara kunde ta sig för att räcka mig en hand eller en arm eller kanske helt enkelt lyfta upp mig på det sätt som Jacob hjälper mig från golvet så skulle det inte vara så tufft. 

Tanken är väl att vi ska samverka, inte motverka? 

Jag är helt enkelt inte "fit for fight", respektera det och försök att inte döma mig.

Det här med självömkan, att tycka synd om sig själv... När är sådant befogat, och hur vet man i så fall det?

Jag har ångest, och jag är skitledsen. Det är fanemig inte rättvist någonstans. Och det värsta är att det är mitt fel, eller alltid lyckas bli det på ett eller annat sätt i slutändan. Helt otroligt, ett riktigt jävla fenomen!

Jag är, i detta nu, arg, trött, ledsen, besviken på mig själv och mitt sätt att ta tag i mitt liv, besviken på min apatism, min handlingsförlamning och min oförmåga att "köra på som vanligt" (eller är det sista kanske snarare "ovilja"?).

Jag..

Nej, vi får ta det en annan dag. Det enda jag vet är att jag måste "öppna mig", för det funkar inte med "självkontroll", att vara sin egen bästa psykolog och allt annat tjafs som ska "funka" när man är på det här viset, dvs. trött och allmänt nedstämd. 

 Jag måste få bort det här!

Jag är långt ifrån "swamped". Ändå borde jag försöka ta mig samman och "göra" något...

Men jag orkar inte nuuuu juuuh! Jag har tråkigt. Samtidigt som jag faktiskt vill få nåt gjort så vill jag också bara dega framför teven. Visst är det tufft med dilemman av detta slag?