Vet ni vad? Jag skulle vilja ha det roligt. Bara litegrann. Just nu är allt så otroligt tråkigt, jag håller på att drunkna i mina läxor och jag har analkande provdagar och inlämningar. Massor med skoj att se fram emot alltså. Weei!

 Det är helt otroligt vad mycket det är just nu. Ska man behöva må dåligt, är det nödvändigt? Jag menar, att plugga och så är en sak men att bli tokig på grund av det - då måste något ha gått snett. Jag bara ser berget av krav växa sig högre och högre och, nej, men titta där, en liten ATP-molekyl hoppade precis förbi och sa till mig att fortsätta med biologin..

"Morr!", som P-A säger: morr morr! 

Ingenting är kul. Jag har inte tid att har roligt. Det finns inget att se fram emot, allt är så långt borta. Jag är ledsen och börjar så smått klättra ner till mitt sinnes botten, min alldeles egna marianergrav - och tro mig, det är becksvar där nere. 

Tala inte om att "se möjligheterna", med en människa som inte vet om att sådant ens existerar. The light is flickering, the second before it goes out!

Jag blir bättre och bättre på att vara kall, kylig, sval, opåverkad etc. . Eller så låter jag det långsamt äta upp mig inifrån, jag vet inte.Troligtvis Men, hur är det man säger nu igen: det som inte dödar, det härdar? Sannerligen muntert!

Mys och jag ses på fredag, skolan ser jag igen på onsdag...

Woho.. Och nu ska jag skriva mer biologi, så att jag klarar onsdagens prov. Därefter ska jag nog läsa lite latin.. Och efter det kanske kanske det blir lite engelska, så jag klarar torsdagens prov.

Sova, näe, vem har tid med sånt?

Idag hade jag körlektion. Det gick superduperbra! :) Kändes så himla skönt, med tanke på att förra lektionen gick halvbra.. Inte kul. En annan sak som inte heller är särskilt skoj är att jag har mycket att göra. Det är så segt att känna hur saker och ting rycker och sliter i en, kraven är skyhöga och kreverande. Biologi, fysik, franska x3, engelska x2, kkt, PA, latin etc.

Den som har lust att byta liv med mig på den fronten får gääärna säga till. 

 Som grädden på moset är min mys deprimerad.. Jag lider med honom, det är helt sjukt vilken otur man kan ha. 

...och ikväll kommer jag somna med boken i näsan, med text rinnandes ut genom öronen och tomma ögonhålor. Picture me like that, a hell of a nightmare!

Peas (gröna små) out...

Har hittat en ny favoirt. Helt sjukt, men jag föll pladask för Beyonce och främst "If I were a boy".

Just love that feelin, och alla som kan få mig att hitta dit är varmt välkomna in i mitt liv. Jag står för det här. Hon verkar vara en underbar person...

 Dessutom lugnar musik och det är avstressande. Jag behöver det!

Slumdog millionaire häromdagen. Riktigt bra film.
Välförtjänt Oscar där minsann!

"Se guds lamm, som borttager världens synder. Saliga de som blivit kallade till lammets måltid".

Vi har rensat luften. Nu tror jag att vi samtliga känner oss fria från ilska och agressioner. Jag mår ganska bra faktiskt. Om lilla syster har behov av att få sista ordet så ska jag också ge henne det.

Nu önskar jag bara att några små önskningar uppfylls, samt att jag blir inspirerad att räkna matte och förhoppningsvis ska komma att finna förståelse - eller ännu bättre: jag blir uppfylld av kunskap om derivator och integraler och behöver inte titta i boken en enda gång till innan provet på fredag... Likt apostlarna som under pingsten uppfylldes av den helige ande. De ville inte bli bra på matte direkt, men ändå. Det påminner ändå liiiite om den situationen, don't you think? :)

"Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak, men säg blott ett ord så blir jag helad."

Nu är det nog. Dags att ta tag i mig och sluta upp med ledsamheter. 

 Att vara likgiltig, "kylig", ointresserad och inte bry mig hör inte till mina starkare sidor, och de lär inte bli det heller. Men jag måste banne mig försöka tuffa till mig lite, annars lär det gå illa. 

 Dear god, jag hoppas du läser det här..

Jag känner mig orättvist behandlad. Jag lever i en enda stor soppa av "ursäkter", undanflykter. Det är möjligt att min tolkning är en feltolkning, men så anser jag också att om man verkligen kan och faktiskt säger sig "vilja " något samt är tillräckligt intelligent för att inse att "det här håller faktiskt inte" så bör man lägga ner dumheterna och börja vara ärlig.

 Jag är uppriktigt sagt trött på det, för att inte säga att jag inte orkar med det längre. Det är såååå orättvist att man själv måste "rättfärdiga" sitt handlande i alla möjliga situationer, medan andra slipper undan som ingenting. 

 Jag har all rätt att vara ledsen, jag önskar bara att jag inte var det. När man börjar vara på jakt efter hämnd så brukar saker gå snett, och jag kan inte göra så mycket annat än att be till den allsmäktige om att han ger mig styrka att lägga bort hatet och skänka mig lite lugn och ro - och samtidigt vore det minst sagt oerhört skönt om han fick till det med lite rättvisa och "livslust"...