Nu börjas det. Stressen har övergått i panik. Jag är panisk.

Det är dessutom helt otroligt att jag ska behöva bli uppläxad. Jag mår ju för skjuttsingen dåligt redan. Åh, att ingen förstår. Jag är trött på att vara ledsen och känna mig otillräcklig. Det är så orättvist.

Varför förtjänar jag inte lugn och ro? Hur länge var jag glad liksom, en halvtimme? Ungefär, sådär..  Vem kan unna mig lite frid?

Vet ni vad? Jag skulle vilja ha det roligt. Bara litegrann. Just nu är allt så otroligt tråkigt, jag håller på att drunkna i mina läxor och jag har analkande provdagar och inlämningar. Massor med skoj att se fram emot alltså. Weei!

 Det är helt otroligt vad mycket det är just nu. Ska man behöva må dåligt, är det nödvändigt? Jag menar, att plugga och så är en sak men att bli tokig på grund av det - då måste något ha gått snett. Jag bara ser berget av krav växa sig högre och högre och, nej, men titta där, en liten ATP-molekyl hoppade precis förbi och sa till mig att fortsätta med biologin..

"Morr!", som P-A säger: morr morr! 

Ingenting är kul. Jag har inte tid att har roligt. Det finns inget att se fram emot, allt är så långt borta. Jag är ledsen och börjar så smått klättra ner till mitt sinnes botten, min alldeles egna marianergrav - och tro mig, det är becksvar där nere. 

Tala inte om att "se möjligheterna", med en människa som inte vet om att sådant ens existerar. The light is flickering, the second before it goes out!