Jag säger som någon av karaktärerna - minns inte vilken - i Disneys Alladin:
Allt är inte alltid som det verkar!

 Nu ser jag faktiskt ett avlägset ljus och börjar tro och hoppas på att jag närmar mig slutet av den milslånga tunnel jag vandrat genom i en halv evighet. Ett tillstånd av helt sjuk, deprimerande hopplöshet har fördunklat mitt sinne i hur många veckor som helst och jag har stått på randen till att faktiskt bara strunta i allt och helt enkelt ge upp. Men jag är för envis, och det är väl någonstans åtminstone liiite bra - även om "envishet" är något jag börjar bli trött på, rejääält trött. Ändå vägrar jag att ge mig, ge oss, så länge jag faktiskt har något att säga till om.

 Om två och en halv vecka sitter jag i solen på en av de underbaraste playorna jag vart på. Det ska bli skönt, tre veckors kurering, rehabilitering, "demilitarisering" ;) osv.

Det betyder samtidigt att jag och min älskling inte ska komma att ses på den längsta tiden sammanlagt, sedan det vi träffades för snart två år sedan. Himmel och helvete på samma gång liksom - det är precis så som man inte vill att ens sommarlov, den tid man ska kunna slappna av ordentligt på, ska börja.

 Det är nu snart tre timmar sedan jag påbörjade detta inlägg - vad man kallar en "mycket lyckad afton". Jag ska stänga av datorn nu och (fortsätta) plugga biolog. Har prov i genetik imorgon. Sen ser det lite lugnt ut ett tag, fram tills på måndag, då jag har kemiprov, tisdag - då vår historieredovisning ska vara inlämnad och klar - och onsdag - då jag är få sitta och göra prov i matte och fysik hela dagen. Jag har mycket kul att se fram emot med andra ord (sa hon och kände inombords en blandning av ironi, depression och lycka).

Jacob är min mosh <3